Ibland undrar jag om jag bara har något fel med min hjärna. Jag kan verkligen inte få in att du är borta ! Det är så sjukt ! Idag på begravningen kom verkligheten ikapp mig lite. Min hjärna lät den verkliga informationen släppas in. Jag började förstå att du kommer aldrig finnas i livet igen. Du kommer aldrig fylla 18 i livet, du kommer inte ta studenten, du kommer inte skaffa familj...Jag kommer aldrig kunna ta upp kontakten med dig igen. Det svider mest. Jag slängde iväg mer än 10 års vänskap, bara sådär. Där har vi det. Det gjorde jag. Något jag kommer ångra i hela mitt liv, hela mitt liv ! Men lika snabbt som min hjärna lät mig förstå det, låter den mig inte förstå det och det hela blir ofattbart igen. Det är som att den inte låter mig leva i verkligheten. Den vill inte att jag ska förstå.
Det hela kommer i vågor hela tiden. Tankarna tränger fram när jag är ensam som mest. Det är därför jag sysselsätter mig med saker. Jag tycker det funkar.  
Du kunde i alla fall inte fått en finare begravning Therese. Allt var rosa. Du är saknad av många. Vi ses !

one löööv
laaater <3 R.I.P Therese